dimosdjur

Smaragdboa
Corallus Caninus
Smaragdboan är en av de vackraste sydamerikanska boaormarna. Arten kallades tidigare också hundhuvudboa. Ormen har ett spetsigt kilformat huvud och är mycket lik den gröna trädpytonormen. Övergången mellan huvud och hals är mycket tydlig. Den har en kraftig kropp som är sammanpressad från sidorna och har en vass rygg. Ormen är helt trädlevande, den kommer sällan ner till marken. Den har därför gripsvans. Ormen är grön med vita teckningar på ryggen och sidorna och har en kraftigt gul undersida och gula läpplåtar. Den har många värmekänsliga gropar på över och underläpparna. Groparna sitter, som på alla andra trädlevende boaormar mellan läpplåtarna. Hos pytonormarna (och därmed även hos grön trädpyton) sitter groparna mitt på läpplåtarna. Ormarna blir två till tre meter långa och lever i fuktiga tropiska skogar i Brasilien, Guyana, norra Bolivia och östra Peru. Den är mycket svår att upptäcka i lövverket tack vare den grönvita färgteckningen. När den är inaktiv ligger den oftast hoprullad på en gren med lika stor vikt på båda sidorna om grenen med den gula undersidan in mot grenen vilket gör den ännu svårare att upptäcka. Den har vanligen även tag med svansen om grenen, vilket är en effektiv livlina om något skulle få grenen att börja skaka. Ormen är aktiv i skymningen och på natten.

Klippyton
Python Sebae
Klippyton är en afrikansk art som kan bli drygt sex meter lång. Klippyton har många likheter med den mörka underarten hos tigerpytonormarna. De förekommer dock inte i vilt tillstånd på samma kontinent. Ormarna finns i stora delar av Afrika söder om Saharaöknen. Den lever aldrig i regnskogen utan endast i öppet landskap. Ormen trivs i och nära vattnet. Det händer att fiskare får klippyton i sina nät. Ormen klättrar gärna. Ormarna äter både fåglar och däggdjur precis som tiger och nätpyton. Klippyton hibernerar 2-4 månader i Sydafrika.
Riktigt stora individer kan lägga upp till 100 ägg som har en sträv läderartad hud och är ungefär 90*60 millimeter. Nykläckta ungar är fingertjocka och ungefär 65 cm långa. De växer mycket snabbt vid god tillgång på föda.





 

Python Reticulatus
Nätpytonormen är tillsammans med Tigerpytonormen den mest kända arten i släktet pytonormar. Nätpyton blir vanligen ungefär 9 meter. Den är världens näst största orm, efter Anakondan. Ormen har ganska långt huvud med rödgula ögon och vertikala pupiller. Den kallades förr gallerpyton. De fyra främre plåtarna på överläppen och de sex främre på underläppen har värmekänsliga gropar. Rostralplåten - den främsta nosplåten - har två sådana gropar. Dessa gropar hjälper ormen att lokalisera ett byte i mörker. Ormen har 70-80 fjällrader mitt på kroppen. Grundfärgen varierar mellan mörkbrun, olivbrun eller ljusgul. Den har en rad av runda, ovala eller kvadratiska (rombiska) fläckar på ryggen som är gula eller bruna och har en gul och svart dubbel bård. Det är dessa fläckar som ger ormen sitt nätmönster och därmed sitt namn. På sidorna har den gula fläckar med svart kant. Den har vit undersida med svarta fläckar. En nyömsad nätpyton är mycket vacker med metallicglans i regnbågens alla färger.

Förekomst
Nätpyton finns i hela sydvästra Asien. Från Burma, Laos, Vietnam och Thailand till Malackahalvön. NÄtpyton finns även i nästan hela den Indonesiska övärlden. Den trivs i fuktiga, varma djungler, helst i låglandet. På Java förekommer det dock ormar ända upp till 1300 meter. Det finns sällan nätpyton i torra områden utan endast där det finns vatten. I kärrområden, vid flodstränder på sjöstränder och vid dammar.

Föda
Nätpyton lever på varmblodiga djur, som t.ex. vildhöns, vildsvinsungar, antilopungar och apor. En stor orm kan ju svälja stora byten, men de äter ändå oftast små bytesdjur, t.ex. gnagare. Det finns dock exempel på ormar som tagit byten stora som getter, upp till 50 kilo. Efter sväljningsprocessen ligger ormen stilla och smälter maten. Det kan ta flera veckor innan bytet är helt smält, åtminstone hos stora djur.
En nätpytom behöver inte mycket föda, de kan vara utan mat i flera månader. De stora exemplaren äter troligtvis inte mer mat än sin egen vikt under ett år. Dock behöver ju mindre exemplar mer mat, eftersom de växer.

Levnadssätt
Nätpyton är oftast inaktiv under dagen. Den kommer dock fram på kvällen och är sedan aktiv hela natten. Ormarna använder vanligen samma gömställe under långa perioder. Nätpyton trivs mycket bra i vatten. De kan ligga med bara nosen över vattenytan hela dagen. Ormarna simmar mycket bra och tar sig t.o.m. ut i havet. Detta är nog anledningen till ormens stora utbredning i den indonesiska övärlden. Det var nätpytonormar från Java eller Sumatra som först koloniserade ön Krakatau efter dess förintande explosion år 1888.
Ormen vilar i klippskrevor, ihåliga träd, under fallna trädstammar eller liknande. Den klättrar ofta i träd till skillnad från tigerpyton som oftast lever på marken. När ormen är på jakt ligger den och vaktar på ett ställe där det kan tänkas komma förbi bytesdjur. När det kommer något hugger den blixtsnabbt tag i nacken, lindar ett par slingor om kroppen och kväver bytet, sedan letar den med hjälp av luktsinnet upp huvudet och sväljer vanligen bytet med huvudet först. Det tar bara några få minuter.
Ormarna parar sig i december och lägger äggen i mars eller april. De klibbiga äggen fastnar i varandra och bildar en hög som honan slingrar ihop sig runt. Hon höjer kroppsvärmen några grader med muskelsammandragningar. Antalet ägg varierar, beroende på kroppsstorlek, mellan 15 och 103. Ruvningen varar mellan 50 och 80 dagar. När ungarna kläcks, i juli, är de 70-80 cm långa.
I vissa länder äts nätpytonormarnas kött som en delikatess och hjärta och gallblåsa används som medicin. Det allvarligaste hotet mot ormarna är den internationella djurhandeln och läderindustrin.
 

Vetenskapligt namn: Pogona Vitticeps / Pogona Henrylawsoni (Dvärgskäggagam)

Skäggagamen blir i fångenskap oftast mellan 5-10 år, men kan även bli äldre. Den vanliga skäggagamen finns i många olika färger, vilket inte dvärgskäggagamen gör ännu.

Skäggagamen kommer ursprungligen från Australien. Där har de tillgång till mycket gömställen då marken är full av gräs, buskar och annan växtlighet. De lever inte, som många tror, i torra ökenområden. Därför skall terrariet vara liknande. E skäggagam kräver ganska stort utrymme. I terrariet ska det finnas minst en solplats, där temperaturen ligger mellan 35-40 grader. I den svalare delen av terrariet bör det vara ca 25 grader.

Bottematerialet i terrariet kan variera, det är smaken som avgör. Man kan ha reptilbark, nötskal, balkongmatta, finkornig sand mm. Sanden skall dock inte vara alltför finkornig så det kan orsaka förstoppning om ödlan äter det.

Som vuxen äter skäggagamen mest grönsaker, men när den är liten består födan mestadels av insekter och larver som t.ex syrsor, mjölmask, kackerlackor mm. Den skall dock erbjudas grönsaker också. Alla insekter och larver skall skakas i kalk och vitaminer innan de ges till ödlan. Eftersom att ödlan även kan äta på växterna man ställer in i terrariet bör man tänka på att dessa inte skall vara giftiga. Ingen ödla ska ha giftiga växter i terrariet, men viktigast är det hos dom som är växtätare. Och jag hade en skäggagam som heter rex.
.