Fakta om Nätpyton ormen
Python Reticulatus
Nätpytonormen är tillsammans med Tigerpytonormen den mest kända arten i släktet pytonormar. Nätpyton blir vanligen ungefär 9 meter. Den är världens näst största orm, efter Anakondan. Ormen har ganska långt huvud med rödgula ögon och vertikala pupiller. Den kallades förr gallerpyton. De fyra främre plåtarna på överläppen och de sex främre på underläppen har värmekänsliga gropar. Rostralplåten - den främsta nosplåten - har två sådana gropar. Dessa gropar hjälper ormen att lokalisera ett byte i mörker. Ormen har 70-80 fjällrader mitt på kroppen. Grundfärgen varierar mellan mörkbrun, olivbrun eller ljusgul. Den har en rad av runda, ovala eller kvadratiska (rombiska) fläckar på ryggen som är gula eller bruna och har en gul och svart dubbel bård. Det är dessa fläckar som ger ormen sitt nätmönster och därmed sitt namn. På sidorna har den gula fläckar med svart kant. Den har vit undersida med svarta fläckar. En nyömsad nätpyton är mycket vacker med metallicglans i regnbågens alla färger.
Förekomst
Nätpyton finns i hela sydvästra Asien. Från Burma, Laos, Vietnam och Thailand till Malackahalvön. NÄtpyton finns även i nästan hela den Indonesiska övärlden. Den trivs i fuktiga, varma djungler, helst i låglandet. På Java förekommer det dock ormar ända upp till 1300 meter. Det finns sällan nätpyton i torra områden utan endast där det finns vatten. I kärrområden, vid flodstränder på sjöstränder och vid dammar.
Föda
Nätpyton lever på varmblodiga djur, som t.ex. vildhöns, vildsvinsungar, antilopungar och apor. En stor orm kan ju svälja stora byten, men de äter ändå oftast små bytesdjur, t.ex. gnagare. Det finns dock exempel på ormar som tagit byten stora som getter, upp till 50 kilo. Efter sväljningsprocessen ligger ormen stilla och smälter maten. Det kan ta flera veckor innan bytet är helt smält, åtminstone hos stora djur.
En nätpytom behöver inte mycket föda, de kan vara utan mat i flera månader. De stora exemplaren äter troligtvis inte mer mat än sin egen vikt under ett år. Dock behöver ju mindre exemplar mer mat, eftersom de växer.
Levnadssätt
Nätpyton är oftast inaktiv under dagen. Den kommer dock fram på kvällen och är sedan aktiv hela natten. Ormarna använder vanligen samma gömställe under långa perioder. Nätpyton trivs mycket bra i vatten. De kan ligga med bara nosen över vattenytan hela dagen. Ormarna simmar mycket bra och tar sig t.o.m. ut i havet. Detta är nog anledningen till ormens stora utbredning i den indonesiska övärlden. Det var nätpytonormar från Java eller Sumatra som först koloniserade ön Krakatau efter dess förintande explosion år 1888.
Ormen vilar i klippskrevor, ihåliga träd, under fallna trädstammar eller liknande. Den klättrar ofta i träd till skillnad från tigerpyton som oftast lever på marken. När ormen är på jakt ligger den och vaktar på ett ställe där det kan tänkas komma förbi bytesdjur. När det kommer något hugger den blixtsnabbt tag i nacken, lindar ett par slingor om kroppen och kväver bytet, sedan letar den med hjälp av luktsinnet upp huvudet och sväljer vanligen bytet med huvudet först. Det tar bara några få minuter.
Ormarna parar sig i december och lägger äggen i mars eller april. De klibbiga äggen fastnar i varandra och bildar en hög som honan slingrar ihop sig runt. Hon höjer kroppsvärmen några grader med muskelsammandragningar. Antalet ägg varierar, beroende på kroppsstorlek, mellan 15 och 103. Ruvningen varar mellan 50 och 80 dagar. När ungarna kläcks, i juli, är de 70-80 cm långa.
I vissa länder äts nätpytonormarnas kött som en delikatess och hjärta och gallblåsa används som medicin. Det allvarligaste hotet mot ormarna är den internationella djurhandeln och läderindustrin.
Nätpytonormen är tillsammans med Tigerpytonormen den mest kända arten i släktet pytonormar. Nätpyton blir vanligen ungefär 9 meter. Den är världens näst största orm, efter Anakondan. Ormen har ganska långt huvud med rödgula ögon och vertikala pupiller. Den kallades förr gallerpyton. De fyra främre plåtarna på överläppen och de sex främre på underläppen har värmekänsliga gropar. Rostralplåten - den främsta nosplåten - har två sådana gropar. Dessa gropar hjälper ormen att lokalisera ett byte i mörker. Ormen har 70-80 fjällrader mitt på kroppen. Grundfärgen varierar mellan mörkbrun, olivbrun eller ljusgul. Den har en rad av runda, ovala eller kvadratiska (rombiska) fläckar på ryggen som är gula eller bruna och har en gul och svart dubbel bård. Det är dessa fläckar som ger ormen sitt nätmönster och därmed sitt namn. På sidorna har den gula fläckar med svart kant. Den har vit undersida med svarta fläckar. En nyömsad nätpyton är mycket vacker med metallicglans i regnbågens alla färger.
Förekomst
Nätpyton finns i hela sydvästra Asien. Från Burma, Laos, Vietnam och Thailand till Malackahalvön. NÄtpyton finns även i nästan hela den Indonesiska övärlden. Den trivs i fuktiga, varma djungler, helst i låglandet. På Java förekommer det dock ormar ända upp till 1300 meter. Det finns sällan nätpyton i torra områden utan endast där det finns vatten. I kärrområden, vid flodstränder på sjöstränder och vid dammar.
Föda
Nätpyton lever på varmblodiga djur, som t.ex. vildhöns, vildsvinsungar, antilopungar och apor. En stor orm kan ju svälja stora byten, men de äter ändå oftast små bytesdjur, t.ex. gnagare. Det finns dock exempel på ormar som tagit byten stora som getter, upp till 50 kilo. Efter sväljningsprocessen ligger ormen stilla och smälter maten. Det kan ta flera veckor innan bytet är helt smält, åtminstone hos stora djur.
En nätpytom behöver inte mycket föda, de kan vara utan mat i flera månader. De stora exemplaren äter troligtvis inte mer mat än sin egen vikt under ett år. Dock behöver ju mindre exemplar mer mat, eftersom de växer.
Levnadssätt
Nätpyton är oftast inaktiv under dagen. Den kommer dock fram på kvällen och är sedan aktiv hela natten. Ormarna använder vanligen samma gömställe under långa perioder. Nätpyton trivs mycket bra i vatten. De kan ligga med bara nosen över vattenytan hela dagen. Ormarna simmar mycket bra och tar sig t.o.m. ut i havet. Detta är nog anledningen till ormens stora utbredning i den indonesiska övärlden. Det var nätpytonormar från Java eller Sumatra som först koloniserade ön Krakatau efter dess förintande explosion år 1888.
Ormen vilar i klippskrevor, ihåliga träd, under fallna trädstammar eller liknande. Den klättrar ofta i träd till skillnad från tigerpyton som oftast lever på marken. När ormen är på jakt ligger den och vaktar på ett ställe där det kan tänkas komma förbi bytesdjur. När det kommer något hugger den blixtsnabbt tag i nacken, lindar ett par slingor om kroppen och kväver bytet, sedan letar den med hjälp av luktsinnet upp huvudet och sväljer vanligen bytet med huvudet först. Det tar bara några få minuter.
Ormarna parar sig i december och lägger äggen i mars eller april. De klibbiga äggen fastnar i varandra och bildar en hög som honan slingrar ihop sig runt. Hon höjer kroppsvärmen några grader med muskelsammandragningar. Antalet ägg varierar, beroende på kroppsstorlek, mellan 15 och 103. Ruvningen varar mellan 50 och 80 dagar. När ungarna kläcks, i juli, är de 70-80 cm långa.
I vissa länder äts nätpytonormarnas kött som en delikatess och hjärta och gallblåsa används som medicin. Det allvarligaste hotet mot ormarna är den internationella djurhandeln och läderindustrin.
Kommentarer
Trackback
