YT klipp # 2
YT clippet av Tigerpyton
Rödrengbågsboa
Regnbågsboa
Epicrates Cenchria
Regnbågsboan finns från Costa Rica till Argentina i klippiga områden, i skogar och ibland i jordbruksområden. Arten kan delas upp i tio underarter. den har en smal kropp och gripsvans. Ormen har endast värmekänsliga gropar på underläppen. Regnbågsboan kan bli upp till två meter lång. Grundfärgen är någonstans mellan gult och rödbrunt. Den har ett mönster av bruna ringar på ovansidan, som ibland hänger samman till en kedja. Det finns en mörk strimma längs med huvudet och två mörka band bakom och genom ögonen.
Regnbågsboan äter små fåglar och däggdjur. Ormen är inte bunden till vare sig träden eller marken utan uppehåller sig lika ofta på båda ställena. Ormen är vanligtvis mest aktiv på natten. Regnbågsboan föder, även den, levande ungar. Ormen kan leva upp till 30 år i fångenskap och är lätt att hålla. Den kräver dock ett mycket rymligt terrarium med en temperatur kring 26-32 grader. Det händer ofta att regnbågsboaormar förökar sig i fångenskap, vilket är en mycket spännande och rolig upplevelse.
Epicrates Cenchria
Regnbågsboan finns från Costa Rica till Argentina i klippiga områden, i skogar och ibland i jordbruksområden. Arten kan delas upp i tio underarter. den har en smal kropp och gripsvans. Ormen har endast värmekänsliga gropar på underläppen. Regnbågsboan kan bli upp till två meter lång. Grundfärgen är någonstans mellan gult och rödbrunt. Den har ett mönster av bruna ringar på ovansidan, som ibland hänger samman till en kedja. Det finns en mörk strimma längs med huvudet och två mörka band bakom och genom ögonen.
Regnbågsboan äter små fåglar och däggdjur. Ormen är inte bunden till vare sig träden eller marken utan uppehåller sig lika ofta på båda ställena. Ormen är vanligtvis mest aktiv på natten. Regnbågsboan föder, även den, levande ungar. Ormen kan leva upp till 30 år i fångenskap och är lätt att hålla. Den kräver dock ett mycket rymligt terrarium med en temperatur kring 26-32 grader. Det händer ofta att regnbågsboaormar förökar sig i fångenskap, vilket är en mycket spännande och rolig upplevelse.
Fläckig sandboa
Fläckig Sandboa
Eryx Conicus
Den fläckiga sandboan har tydligt kölade fjäll, speciellt på ovansian av svansen. Den kan bli åtta till tio decimeter lång. Sandboan har ett kilformigt huvud med en tydlig övergång till halsen, precis som hos alla andra grävande ormar. Ormen har en vertikal pupill i de små ögonen. Grundfärgen går åt ljusbrunt med stora mörkbruna fläckar med svart kant på ovansidan. Dessa fläckar bildar ibland ett sicksackband. Denna art av släktet Eryx lever i Pakistan, Indien, på Sri Lanka och är ganska vanlig i vissa områden där. Särskilt de mest torra och sandiga.
Fördan utgörs i första hand av smågnagare. Ungarna, som föds levande, är mellan sex och åtta till antalet. Det är lätt att hålla den fläckiga sandboan i fångenskap. Vissa exemplar kan leva drygt tjugo år i fångenskap. Man bör ha ett 25 centimeter djupt sandlager i terrariet och cirka 30 grader varmt.
Sandboaormarna ingår i släktet Eryx, som i sällskap med två andra släkten ingår i underfamiljen Erycinae.
Eryx Conicus
Den fläckiga sandboan har tydligt kölade fjäll, speciellt på ovansian av svansen. Den kan bli åtta till tio decimeter lång. Sandboan har ett kilformigt huvud med en tydlig övergång till halsen, precis som hos alla andra grävande ormar. Ormen har en vertikal pupill i de små ögonen. Grundfärgen går åt ljusbrunt med stora mörkbruna fläckar med svart kant på ovansidan. Dessa fläckar bildar ibland ett sicksackband. Denna art av släktet Eryx lever i Pakistan, Indien, på Sri Lanka och är ganska vanlig i vissa områden där. Särskilt de mest torra och sandiga.
Fördan utgörs i första hand av smågnagare. Ungarna, som föds levande, är mellan sex och åtta till antalet. Det är lätt att hålla den fläckiga sandboan i fångenskap. Vissa exemplar kan leva drygt tjugo år i fångenskap. Man bör ha ett 25 centimeter djupt sandlager i terrariet och cirka 30 grader varmt.
Sandboaormarna ingår i släktet Eryx, som i sällskap med två andra släkten ingår i underfamiljen Erycinae.
Fakra om smaragdboan
Smaragdboa
Corallus Caninus
Smaragdboan är en av de vackraste sydamerikanska boaormarna. Arten kallades tidigare också hundhuvudboa. Ormen har ett spetsigt kilformat huvud och är mycket lik den gröna trädpytonormen. Övergången mellan huvud och hals är mycket tydlig. Den har en kraftig kropp som är sammanpressad från sidorna och har en vass rygg. Ormen är helt trädlevande, den kommer sällan ner till marken. Den har därför gripsvans. Ormen är grön med vita teckningar på ryggen och sidorna och har en kraftigt gul undersida och gula läpplåtar. Den har många värmekänsliga gropar på över och underläpparna. Groparna sitter, som på alla andra trädlevende boaormar mellan läpplåtarna. Hos pytonormarna (och därmed även hos grön trädpyton) sitter groparna mitt på läpplåtarna. Ormarna blir två till tre meter långa och lever i fuktiga tropiska skogar i Brasilien, Guyana, norra Bolivia och östra Peru. Den är mycket svår att upptäcka i lövverket tack vare den grönvita färgteckningen. När den är inaktiv ligger den oftast hoprullad på en gren med lika stor vikt på båda sidorna om grenen med den gula undersidan in mot grenen vilket gör den ännu svårare att upptäcka. Den har vanligen även tag med svansen om grenen, vilket är en effektiv livlina om något skulle få grenen att börja skaka. Ormen är aktiv i skymningen och på natten.
Corallus Caninus
Smaragdboan är en av de vackraste sydamerikanska boaormarna. Arten kallades tidigare också hundhuvudboa. Ormen har ett spetsigt kilformat huvud och är mycket lik den gröna trädpytonormen. Övergången mellan huvud och hals är mycket tydlig. Den har en kraftig kropp som är sammanpressad från sidorna och har en vass rygg. Ormen är helt trädlevande, den kommer sällan ner till marken. Den har därför gripsvans. Ormen är grön med vita teckningar på ryggen och sidorna och har en kraftigt gul undersida och gula läpplåtar. Den har många värmekänsliga gropar på över och underläpparna. Groparna sitter, som på alla andra trädlevende boaormar mellan läpplåtarna. Hos pytonormarna (och därmed även hos grön trädpyton) sitter groparna mitt på läpplåtarna. Ormarna blir två till tre meter långa och lever i fuktiga tropiska skogar i Brasilien, Guyana, norra Bolivia och östra Peru. Den är mycket svår att upptäcka i lövverket tack vare den grönvita färgteckningen. När den är inaktiv ligger den oftast hoprullad på en gren med lika stor vikt på båda sidorna om grenen med den gula undersidan in mot grenen vilket gör den ännu svårare att upptäcka. Den har vanligen även tag med svansen om grenen, vilket är en effektiv livlina om något skulle få grenen att börja skaka. Ormen är aktiv i skymningen och på natten.
Fakta om Klippyton ormen
Klippyton
Python Sebae
Klippyton är en afrikansk art som kan bli drygt sex meter lång. Klippyton har många likheter med den mörka underarten hos tigerpytonormarna. De förekommer dock inte i vilt tillstånd på samma kontinent. Ormarna finns i stora delar av Afrika söder om Saharaöknen. Den lever aldrig i regnskogen utan endast i öppet landskap. Ormen trivs i och nära vattnet. Det händer att fiskare får klippyton i sina nät. Ormen klättrar gärna. Ormarna äter både fåglar och däggdjur precis som tiger och nätpyton. Klippyton hibernerar 2-4 månader i Sydafrika.
Riktigt stora individer kan lägga upp till 100 ägg som har en sträv läderartad hud och är ungefär 90*60 millimeter. Nykläckta ungar är fingertjocka och ungefär 65 cm långa. De växer mycket snabbt vid god tillgång på föda.
Python Sebae
Klippyton är en afrikansk art som kan bli drygt sex meter lång. Klippyton har många likheter med den mörka underarten hos tigerpytonormarna. De förekommer dock inte i vilt tillstånd på samma kontinent. Ormarna finns i stora delar av Afrika söder om Saharaöknen. Den lever aldrig i regnskogen utan endast i öppet landskap. Ormen trivs i och nära vattnet. Det händer att fiskare får klippyton i sina nät. Ormen klättrar gärna. Ormarna äter både fåglar och däggdjur precis som tiger och nätpyton. Klippyton hibernerar 2-4 månader i Sydafrika.
Riktigt stora individer kan lägga upp till 100 ägg som har en sträv läderartad hud och är ungefär 90*60 millimeter. Nykläckta ungar är fingertjocka och ungefär 65 cm långa. De växer mycket snabbt vid god tillgång på föda.
Fakta om Nätpyton ormen
Python Reticulatus
Nätpytonormen är tillsammans med Tigerpytonormen den mest kända arten i släktet pytonormar. Nätpyton blir vanligen ungefär 9 meter. Den är världens näst största orm, efter Anakondan. Ormen har ganska långt huvud med rödgula ögon och vertikala pupiller. Den kallades förr gallerpyton. De fyra främre plåtarna på överläppen och de sex främre på underläppen har värmekänsliga gropar. Rostralplåten - den främsta nosplåten - har två sådana gropar. Dessa gropar hjälper ormen att lokalisera ett byte i mörker. Ormen har 70-80 fjällrader mitt på kroppen. Grundfärgen varierar mellan mörkbrun, olivbrun eller ljusgul. Den har en rad av runda, ovala eller kvadratiska (rombiska) fläckar på ryggen som är gula eller bruna och har en gul och svart dubbel bård. Det är dessa fläckar som ger ormen sitt nätmönster och därmed sitt namn. På sidorna har den gula fläckar med svart kant. Den har vit undersida med svarta fläckar. En nyömsad nätpyton är mycket vacker med metallicglans i regnbågens alla färger.
Förekomst
Nätpyton finns i hela sydvästra Asien. Från Burma, Laos, Vietnam och Thailand till Malackahalvön. NÄtpyton finns även i nästan hela den Indonesiska övärlden. Den trivs i fuktiga, varma djungler, helst i låglandet. På Java förekommer det dock ormar ända upp till 1300 meter. Det finns sällan nätpyton i torra områden utan endast där det finns vatten. I kärrområden, vid flodstränder på sjöstränder och vid dammar.
Föda
Nätpyton lever på varmblodiga djur, som t.ex. vildhöns, vildsvinsungar, antilopungar och apor. En stor orm kan ju svälja stora byten, men de äter ändå oftast små bytesdjur, t.ex. gnagare. Det finns dock exempel på ormar som tagit byten stora som getter, upp till 50 kilo. Efter sväljningsprocessen ligger ormen stilla och smälter maten. Det kan ta flera veckor innan bytet är helt smält, åtminstone hos stora djur.
En nätpytom behöver inte mycket föda, de kan vara utan mat i flera månader. De stora exemplaren äter troligtvis inte mer mat än sin egen vikt under ett år. Dock behöver ju mindre exemplar mer mat, eftersom de växer.
Levnadssätt
Nätpyton är oftast inaktiv under dagen. Den kommer dock fram på kvällen och är sedan aktiv hela natten. Ormarna använder vanligen samma gömställe under långa perioder. Nätpyton trivs mycket bra i vatten. De kan ligga med bara nosen över vattenytan hela dagen. Ormarna simmar mycket bra och tar sig t.o.m. ut i havet. Detta är nog anledningen till ormens stora utbredning i den indonesiska övärlden. Det var nätpytonormar från Java eller Sumatra som först koloniserade ön Krakatau efter dess förintande explosion år 1888.
Ormen vilar i klippskrevor, ihåliga träd, under fallna trädstammar eller liknande. Den klättrar ofta i träd till skillnad från tigerpyton som oftast lever på marken. När ormen är på jakt ligger den och vaktar på ett ställe där det kan tänkas komma förbi bytesdjur. När det kommer något hugger den blixtsnabbt tag i nacken, lindar ett par slingor om kroppen och kväver bytet, sedan letar den med hjälp av luktsinnet upp huvudet och sväljer vanligen bytet med huvudet först. Det tar bara några få minuter.
Ormarna parar sig i december och lägger äggen i mars eller april. De klibbiga äggen fastnar i varandra och bildar en hög som honan slingrar ihop sig runt. Hon höjer kroppsvärmen några grader med muskelsammandragningar. Antalet ägg varierar, beroende på kroppsstorlek, mellan 15 och 103. Ruvningen varar mellan 50 och 80 dagar. När ungarna kläcks, i juli, är de 70-80 cm långa.
I vissa länder äts nätpytonormarnas kött som en delikatess och hjärta och gallblåsa används som medicin. Det allvarligaste hotet mot ormarna är den internationella djurhandeln och läderindustrin.
Nätpytonormen är tillsammans med Tigerpytonormen den mest kända arten i släktet pytonormar. Nätpyton blir vanligen ungefär 9 meter. Den är världens näst största orm, efter Anakondan. Ormen har ganska långt huvud med rödgula ögon och vertikala pupiller. Den kallades förr gallerpyton. De fyra främre plåtarna på överläppen och de sex främre på underläppen har värmekänsliga gropar. Rostralplåten - den främsta nosplåten - har två sådana gropar. Dessa gropar hjälper ormen att lokalisera ett byte i mörker. Ormen har 70-80 fjällrader mitt på kroppen. Grundfärgen varierar mellan mörkbrun, olivbrun eller ljusgul. Den har en rad av runda, ovala eller kvadratiska (rombiska) fläckar på ryggen som är gula eller bruna och har en gul och svart dubbel bård. Det är dessa fläckar som ger ormen sitt nätmönster och därmed sitt namn. På sidorna har den gula fläckar med svart kant. Den har vit undersida med svarta fläckar. En nyömsad nätpyton är mycket vacker med metallicglans i regnbågens alla färger.
Förekomst
Nätpyton finns i hela sydvästra Asien. Från Burma, Laos, Vietnam och Thailand till Malackahalvön. NÄtpyton finns även i nästan hela den Indonesiska övärlden. Den trivs i fuktiga, varma djungler, helst i låglandet. På Java förekommer det dock ormar ända upp till 1300 meter. Det finns sällan nätpyton i torra områden utan endast där det finns vatten. I kärrområden, vid flodstränder på sjöstränder och vid dammar.
Föda
Nätpyton lever på varmblodiga djur, som t.ex. vildhöns, vildsvinsungar, antilopungar och apor. En stor orm kan ju svälja stora byten, men de äter ändå oftast små bytesdjur, t.ex. gnagare. Det finns dock exempel på ormar som tagit byten stora som getter, upp till 50 kilo. Efter sväljningsprocessen ligger ormen stilla och smälter maten. Det kan ta flera veckor innan bytet är helt smält, åtminstone hos stora djur.
En nätpytom behöver inte mycket föda, de kan vara utan mat i flera månader. De stora exemplaren äter troligtvis inte mer mat än sin egen vikt under ett år. Dock behöver ju mindre exemplar mer mat, eftersom de växer.
Levnadssätt
Nätpyton är oftast inaktiv under dagen. Den kommer dock fram på kvällen och är sedan aktiv hela natten. Ormarna använder vanligen samma gömställe under långa perioder. Nätpyton trivs mycket bra i vatten. De kan ligga med bara nosen över vattenytan hela dagen. Ormarna simmar mycket bra och tar sig t.o.m. ut i havet. Detta är nog anledningen till ormens stora utbredning i den indonesiska övärlden. Det var nätpytonormar från Java eller Sumatra som först koloniserade ön Krakatau efter dess förintande explosion år 1888.
Ormen vilar i klippskrevor, ihåliga träd, under fallna trädstammar eller liknande. Den klättrar ofta i träd till skillnad från tigerpyton som oftast lever på marken. När ormen är på jakt ligger den och vaktar på ett ställe där det kan tänkas komma förbi bytesdjur. När det kommer något hugger den blixtsnabbt tag i nacken, lindar ett par slingor om kroppen och kväver bytet, sedan letar den med hjälp av luktsinnet upp huvudet och sväljer vanligen bytet med huvudet först. Det tar bara några få minuter.
Ormarna parar sig i december och lägger äggen i mars eller april. De klibbiga äggen fastnar i varandra och bildar en hög som honan slingrar ihop sig runt. Hon höjer kroppsvärmen några grader med muskelsammandragningar. Antalet ägg varierar, beroende på kroppsstorlek, mellan 15 och 103. Ruvningen varar mellan 50 och 80 dagar. När ungarna kläcks, i juli, är de 70-80 cm långa.
I vissa länder äts nätpytonormarnas kött som en delikatess och hjärta och gallblåsa används som medicin. Det allvarligaste hotet mot ormarna är den internationella djurhandeln och läderindustrin.
